Dagen efter insikten ringer jag första mäklaren och bokar tid, nu är processen i rullning. Ni kanske undrar hur min man Andreas tog det när han kommer hem och jag utbrister exalterat att vi behöver sälja huset, nu.. Det var bara ett stilla okej, vi gör det! Till saken är att vi har funderat på det tidigare med att sälja huset, kanske flytta längre ner i landet. Göra en förändring, Gustafs har gett oss så mycket men våra liv skulle sett lika dant ut om 5 år om vi bor kvar. Men tajmingen har inte funnits där, vi har inte varit redo helt enkelt.

En av anledningarna till att beslutet vart lättare att ta nu, är att vår dotter har haft det jättetufft i skolan. Fyra veckor in på höstterminen när hon börjat ettan utbrister hon att det är tråkigt i skolan! Jag tänker i mitt stilla sinne hon har 12år kvar i skolan, hur ska nu det här bli… Sen börjar det, från att vara tråkigt till att totalt vägra att gå till skolan. Vi hade då kommit till andra veckan efter jullovet, hon vägrar kliva upp ur sängen. HUR gör vi?? Får egentligen ingen klarhet i varför hon inte vill gå till skolan mer än att hon inte trivs. Pratat med rektorn, kuratorn, läraren, blir inte klok på hur vi ska göra? Hur ska vi få henna att vilja gå till skolan, vill att hon ska trivas, ha roligt och leka med kompisar. Tankar om att, måste barn gå i skolan väcks, hur är det egentligen i skolan, är det inte ett föråldrat system osv…classroom-521054_1280

Alla ni som haft barn om mått dåligt vet hur det är, att stå bredvid och se på hur förtvivlat ditt barn är. Att det maler sönder en till slut, du vänds ut och in och tyngden förlamar hela dig. Tårarna som aldrig vill sluta rinna, maktlösheten, förtvivlan som river och sliter i mitt inre. Allt annat får stå tillbaka just nu, måste finnas för mina barn.

Tillslut kom vi till en punkt, där kuratorn och läraren sa att det viktigaste är att hon kommer till skolan, för väl där så går det bra enligt dem. Hur mycket hon anpassade sig, bet ihop var det ingen som pratade om, utan mer malde i vårt inre. Jag har gjort saker som jag inte är stolt över, jag skäms att jag utsatt mitt barn för en traumatisk upplevelse av skolan. Vi tvingade henne att gå, där vi fick slita oss ur hennes grepp, läraren håller i henne och hon gråter hysteriskt. Hon vädjar till oss, -Men jag vill ju inte, varför kan du inte lyssna? Detta pågick varje dag i veckor.

Varje söndag får hon ångest och klump i magen efter lunch över att det är skoldag på måndag, hon är 7 år!! Ska det här vara hennes liv!!? När jag nu skriver det här i efterhand så bränner tårarna och jag kan inte fatta för mitt liv att jag utsatt henne för ett sånt lidande. Jag får förlåta mig själv, jag vet att hon förlåtit mig.

little-boy-1635065_1920

Jag är så tacksam över att hon protesterade högljutt, att hon fäktade för sitt liv så att jag och Andreas vaknade upp och förstod att vi behöver byta miljö hela familjen. Det här gällde inte bara hennes liv som hon visade upp, det gällde i allra högsta grad även vårt liv. Min fina kloka dotter som måste gå igenom allt detta för att vi skulle förstå.

Så beslutet om att vi skulle flytta från Gustafs kom som en befrielse för henne.

 

Tänk vad många barn/ungdomar och framförallt vuxna som går till sina arbeten fast de inte vill, för att de tror att de måste. Att det är så livet ska vara, vi biter ihop och anpassar oss till normen till samhället. Om vi fortsatt tvinga vår dotter så hade hon nog snart fogat sig, resignerat och anpassat sig och därmed, livslågan släckt! Som vuxna kallar det ”gått in i väggen” ”utbrändhet”, när vi tvingar oss till något vi inte vill.

Det är sådant slöseri med liv, när vi faktiskt kan välja att gå en annan väg….

 

Med kärlek

Therese